INTERNATIONELLA KOMMA UT - DAGEN, 11/10-2016
DEL 1, ATT KOMMA UT FÖR SIG SJÄLV
När jag insåg att jag var ickebinär var det som om hela världen helt plötsligt gick att förstå. Under hela min uppväxt hade jag ifrågasatt mig själv, undrat varför jag inte tyckte om att bli kallad för flicka eller tjej. Varför jag inte förstod grejen med att alla i min omkrets hyllade min “samhällsideala kvinnokropp”. Varför jag egentligen hatade mig själv och min kropp.
I femman så funderade jag starkt på om jag var en kille. Det var inte en stor grej, egentligen, men jag kände mig ju inte som en kille. Men jag kände mig inte som en tjej heller. Eftersom att jag då, 11 år gammal, inte visste om att det fanns flera könsidentiteter.
Detta blev otroligt problematiskt för mig. Jag levde i en kropp som jag avskydde, men alla mina vänner berömde den konstant till mig. Jag visste inte bättre, så jag lät dem. Jag förstod inte att anledningen till att jag var obekväm i min kropp var för att den blivit kodad som någonting den inte är.
När jag började om gymnasiet, på Fryshuset, så öppnades mina ögon alltmer för HBTQIA+ världen. Jag kände till HBTQ, men inte att så mycket mer räknades in där. Jag förstod inte ens att min asexualitet hade räknats in där. Jag började läsa på, och funnit ickebinäritet, kunde jag inte sluta. Det kändes som om att jag äntligen hade funnit någonting som jag kunde relatera till, något som kunde förklara och validera hur jag mått i hela i mitt liv. När jag sedan insåg att jag var demiboy var det som om en till polett föll ner. Att det var därför jag alltid känt mig som en pojke, men inte som en kille.
Men mitt i allt förstånd kom även ångesten, och rädslan. Den svepte över mig, greppade tag i mig och jag fick så svårt att andas. Det har jag än idag. Jag blev rädd för att erkänna min könsidentitet för mig själv, även om jag visste att det var vem jag var. Jag insåg att det fanns en förklaring till varför jag inte någonsin känt att min kropp korresponderat med min självbildsuppfattning, varför jag fick ångest av min röst och varför jag kände att min namn var fel. Mitt namn kändes inte som… Mig. Inte någonsin såg jag mig själv som någon med stora bröst och vida höfter, och än mår jag dåligt varje morgon när jag kommer ihåg, märker och ser det.
Tänk om jag blir utslängd? Tänk om min familj kommer att benämna mig med fel namn och felköna mig? Tänk om, tänk om, tänk om…
Min sexualitet var dock inte lika jobbig att erkänna som min könsidentitet. Att det ska behöva vara så, att olika sexualiteter ska vara okej men könsidentitet? Varför har det alltid varit tabu?
När jag var ung och växte upp förstod jag inte att det jag kände för icke-män var mer än vänskap, att det också kunde kallas för en förälskelse. Att komma ut för mig själv i 7an och inse att jag då var bi, var inte något livsomvälvande. Att dock inse att jag inte kände sexuell eller romantisk attraktion mot någon var en annan sak. Det hade jag jättesvårt för, då alla alltid talade om hur förälskade dem var och hur det kändes. I böcker, filmer, serier, tidningar, ja överallt, stod det om hur underbar kärlek var. Men vad var det jag kände då? Nu i efterhand vet jag ju att min sexualitet är underrepresenterad i samhället.
Jag var asexuell. Jag är nu grå. Emellan dessa har jag tänkt att jag är bisexuell, homosexuell, gynoromantisk och/eller gynosexuell, ambiromantisk, pansexuell. Sexualiteter, likväl som könsidentiteter, kan skifta, och det är okej. Din sexualitet och/eller könsidentitet blir inte mindre värd på grund av att den skiftar.
HBTQIA+ har alltid betytt så otroligt mycket, och mitt undermedvetna har väl alltid vetat varför. För att jag är en HBTQIA+ person. Det visste jag inte då, men det vet jag nu.
Trots all den ångest, panik och alla de tårar jag fällt på grund av min könsidentitet och sexualitet så mår jag bra. Det är ett otroligt magnifikt privilegium att faktiskt få ha rätten att älska vem jag vill och vara vem jag är, då det är förbjudet i så otroligt många länder i världen, fortfarande. Det gör ont i mig varje gång jag ser, hör eller tänker på de orättvisor och den otrygghet de måste uppleva. Därför kämpar jag för våra rättigheter. För att jag och alla mina HBTQIA+ syskson ska ha våra mänskliga rättigheter validerade. För efter århundranden av förtryck, så är det vad vi förtjänar.
Låt oss leva. Älska dig själv, vem du är och vem du älskar.