Tja tja, Elliot igen.
Jag tänkte skriva om någonting jag har väldigt svårt att prata om, men behöver ändå få ut det på något sätt, så... here we go.
Först lite om migsjälv.
För över ett år sedan kom jag ut som pansexuell. Egentligen så gjorde jag ingen stor grej utav det, och kom aldrig officiellt ut till min familj. Jag visste att dem skulle acceptera mig, likaså alla andra, så jag såg ingen mening med det hela.
För några få månader sedan insåg jag att jag var aromantisk. Jag kan alltså inte känna en romantisk attraktion emot någon, jag har personligen ingen aning om vad ordet "kärlek" betyder, och de gångerna då jag trott mig vara kär, har endast varit att jag tyckt om idén av att ha någon, och inte varit ärlig emot mig själv. Jag tänkte: "Om den här personen tycker om mig, varför ska jag inte tycka om personen tillbaka?", och kände mig elak om jag satte mina känslor först. (Note: jag kan inte tolka mina egna känslor, över huvud taget, därav detta misstag.) Jag begravde mig själv i tanken om att jag var förälskad, tills jag inte hade någon att vara "låtsats förälskad" i längre, och så gick allt åt helvete. Hahaha nej, det är inte så hemskt som det låter.
Jag kom ut som "pangender" för ett tag sedan, eller "multi-gender", vilket betyder att min könsidentitet är uppbyggd av många olika könsidentiteter. Jag hade alltid tänk "jag kan väl vara hur jag vill, och ändå vara tjej, visst?", vilket var precis den kommentar jag fick av min mamma när jag faktiskt kom ut. Det här var ganska jobbigt ändå. Att komma ut till mina vänner var kanske inte lika jobbigt, det svåraste var min farmor. Hon accepterar och älskar mig fortfarande, även om hon glömmer bort sig och säger saker som "gumman" och "hon" hela tiden... Jag ville även komma ut till resten av min släkt (på min pappas sida), men har inte fått en chans att förklara ordentligt, vilket gör mig väldigt frustrerad.
Det senaste som hänt i mitt liv, är att jag kommit ut som "asexuell". Det var nog det svåraste jag gjort. Alla vet inte om det här (jag planerar inte heller att berätta för min familj och släkt att jag är både asexuell och aromantisk.), och jag var rädd att folk i min omgivning skulle "ta illa upp"... Vilket, nu när jag säger det, låter jättekonstigt! Det värsta, tänkte jag, var att jag skulle ändra mig någon gång i framtiden, vilket är mycket möjligt fortfarande (och helt okej om så vore fallet), eller att jag bara övertänker alltid, och att jag egentligen tycker om sex. Inte sant, dock. Just nu tycker jag bara att sex är äckligt, och har mycket svårt att prata om det. Det är ingenting som "gjort mig asexuell", som folk ibland kan tro. Men varför skulle min sexualitet ha någonting med någon annan att göra!? Mina närmaste vänner blev VÄLDIGT förvånade när jag berättade för dem. Jag har alltid varit den som pratat mest om sex. Varför? Jag vet inte. Hela min tanke om att "förlora oskulden" var: "Let's just get it over with", och så hörde jag av mig till första bästa kille. För, hahaha, jag är ju så straight...
Asexualitet är annorlunda för alla. Vissa asexuella personer har haft mycket sex tidigare, vissa har aldrig haft sex, och planerar inte att ha det heller. Det är inget fel med det. Varför skulle någon tro att det är fel? Jo, för att bokstavligen ALLT i vårt samhälle handlar om SEX. Alla kopplar ALLT till sex, och jag kan nästan inte umgås med personer längre, för att allt dem pratar om är "sex, tinder och penisar". Bokstavligen.
Jag vill absolut inte slut-shame:a någon, över huvud taget. Jag accepterar att folk tycker om sex, om dem accepterar att jag inte tycker om det, men prata inte om det med mig, för jag har ännu inte helt accepterat mig själv som asexuell, och om jag hör saker kopplat till sex HELA FUCKING TIDEN, så kommer jag bara må sämre.
Anyway, jag vet inte vart jag ville komma med det här inlägget. Tro det eller ej, jag hade svårt att skriva om det här. Jag ville mest bara skriva av mig, tror jag. Sorry för ett långt inlägg.
Elliot out.